Alltså den här tröttheten. Jag har aldrig varit med om något liknande. Visst är man inställd på att småbarnsåren inte kommer att skämma bort en med sömn och att de små gudklimparna inte kommer att somna exemplariskt i sina sängar kl 19 och sova åtminstone 12 timmar i sträck, med möjligtvis ett enstaka uppvak för nappistoppning. Man fattar ju liksom att det är nåt stort på gång och att det inte direkt kommer att bli tal om skönhetssömn på några år...
Men att lillan skulle vakna 3-8 ggr per natt var jag verkligen inte beredd på. Och att hon dessutom skulle fortsätta göra det långt efter att amningen var avslutad kom faktiskt lite som en chock. Den värsta tiden är förbi sedan några veckor tillbaka, men det är fortfarande långt ifrån bra. Visst, ett par enstaka nätter med hyfsad sömn har det faktiskt varit, men de här dryga 14 månaderna med knackig sömn har verkligen satt sina spår.
Att sömnbrist skulle ta så oerhört mycket på krafterna var jag också helt oförberedd på. Trötthet är en sak och trött har man ju varit väldigt många gånger i sitt liv. Men den här ofantliga tröttheten, som liksom tar alla krafter man har, som gör att man inte kan se det roliga i saker på samma sätt som förut, som gör att man inte är den glada fru man brukar vara, som ger en världens sämsta tålamod, som gör att man höjer rösten mot sina barn... Ett tag var det så illa att jag så fort vi skulle göra någonting började tänka på om det skulle inverka på sömnen, dvs skulle vi behöva gå upp tidigare än vanligt eller vara upp längre än vi brukade (om jag med andra ord inte skulle kunna gå och lägga mig senast kl 21...). Detta tog udden av det mesta och även om vi såklart har gjort en massa roliga saker sedan lillan kom, så har detta alltid funnits med och lagt en liten skugga på alla roligheter.
Och i ärlighetens namn är det faktiskt inte så roligt att när mannen väl kommit hem från jobbet, när man efter en intensiv dag får lite hjälp att hålla ögonen på guldklimparna och får tid och möjlighet att göra det där man inte hunnit under dagen, ja då är det sova man måste göra. Sova är förvisso skönt, men jag hade så mycket hellre tagit hand om disk, tvätt, tränat, läst en bok, fixat i nyinköpta huset eller kanske rentav lekt med barnen tillsammans med mannen. Inte är det sova bort värdefull tid man helst av allt vill göra, men det har liksom inte funnits några alternativ.
Inatt somnade jag först efter klockan halvett och hade då redan varit inne hos lillan 3 gånger... När hon sen slog upp sina blå för dagen och det inte fanns några andra alternativ än att gå upp och leka, ja då var klockan 05.30 och jag var minst sagt ett vrak. Då hade jag dessutom varit inne hos sonen en gång emellan också... Nu har jag allts varit vaken några timmar, sonen är på förskolan, lillan sover (konstigt vore väl annars!) och jag läser morgontidningen, äter färska frallor och dricker kaffe. Njuter av lite lugn och ro. Men är fortfarande som ett vrak.
foto: Sofia Beijer
Det är tur att de där guldklimparna är så otroligt söta och charmiga, för hur jobbigt man än tycker att det är att vakna en massa gånger på nätterna och hur trött man än är när man vaknar, så är det ju de som gör att man trots allt fungerar och ger tillbaka så himla mycket energi att man förlåter dem på en gång!
